VOLYM

Roland Persson
Box Kraftverk - till10 juli

En halv soffa, en halv man, en motorsåg, en yxa, en halv arm. Fem objekt varav de fyra första ligger ensligt utspridda på konsthallens golv och den sista sitter upphängd på väggen. Att alla är gjutna i gummi ser man inte omedelbart, och det är inte heller materialet man tänker på vid första anblicken. Det är istället de blommor och den växtlighet som våldsamt brutit sig ut genom objekten och kropparna, som handlar det om kvarlämnade reliker och tillstånd vilka efter lång tid fått ge vika för naturens maktövertagande. Men vad är detta för underlig plats som Roland Persson stagat ut?

Den adekvataste slutledningen och kanske den minst oroande är att utställningen kort och gott talar om livets förgänglighet. Att allting, som tinget och naturen och människan, spirar och lever sin tid och dör, för att därpå ge plats åt ett nytt spirande och en ny växtlighet, att allting övergår i nya livscykler. Ingenting försvinner utan tar bara nya former och rörelser. En mera romantisk eller metafysisk tolkning vore att läsa in ett slags tingets eller kroppens egen natur, att det under ytan alltid pågår en dramatisk kamp om organismens herravälde, hur det växer och knakar av liv i och omkring den fysiska verkligheten om det så är granruskor, blommor, atomer eller den senaste strängteorin.

Allting är alltid på väg att braka genom tillvarons fysionomier, i ett ständigt och nödvändigt pågående kaos. Ett tredje och det mest radikala alternativet till översättning av utställningen vore att det kort och gott handlar om vår civilisations bankrutt och naturens återkomst. Det är över, länge leve naturen! Men är det verkligen över? Så spefullt sofistikerat jobbar Roland Persson att han knappast tillåter några återvändsgränder. När han låter exempelvis en motorsåg bli en planta för blommor så tangerar han surrealismens brännpunkt, och härifrån och framåt är allting möjligt, alla hopp, alla besvikelser, alla drömmar, alla tolkningar kommer på skam bakom poesins ljusa - eller mörka - värld. En klassisk surrealism alltså, klädd i deckargåtans våldsamma labyrinter?

Men åter till materialet som ligger till grund för skulpturerna, gummi. Det är möjligt att det är det bästa materialet för att uppnå den naturtrogenhet som kännetecknar utställningen, men det bidrar i hög grad till känslan av avstånd och distans, nästan äckel. Motivet i kontrast mot materialet ger mig motsägelsefulla känslor. Roland Persson har på Box Kraftverk närmat sig de stora livsfrågorna men han håller upp en spegel, han håller en armlängds avstånd. Det är i sig både en konstnärlig uppvisning och en gripande frågeställning.

Text: Jan K Persson
Foto: Mats de Vahl